torsdag 5 juli 2012

En konstig dröm och en duktig hund


Vad konstigt man drömmer ibland. Inatt drömde jag att jag hade skördat mina morötter och bjudit in massa vänner som satt vid ett långbord och åt mina morötter. Plötsligt får jag se att det är sniglar i alla morötterna och känner samtidigt att jag har en snigel på tungan.

Jag försöker ta ut snigeln ur munnen, men den har sugit sig fast som en igel och jag drar i den så den blir hur lång som helst, men den lossnar ändå inte. Till slut lyckas jag slita loss den, men då är ändå själva underdelen av dess kropp kvar på tungan och jag spottar och klöks och får panik.

Tolka den nån?

I övrigt har jag börjat löpträna så smått. Tar det väldigt lugnt såhär i början så jag inte pajar bäckenet. Jag springer en minut, går fem minuter och varvar sådär hela rundan på elljusspåret. Sivan tycker det är väldigt roligt att springa med mig än så länge och det är kanske bra att ta det lugnt så att hon får bygga upp sin kondis också. Hoppas det håller i sig att hon tycker det är kul ialla fall så att vi kan sticka ut på härliga joggingrundor tillsammans sen.

Hon har varit jätteduktig på att gå fint i kopplet på sistone. Och det går bättre och bättre att passera andra hundar också. Hon vänder sig fortfarande om litegrann, men hon hänger inte i kopplet och blir tokspattig längre utan släpper det hela på ett par sekunder. Det enda som inte riktigt fungerar är när man är fler som är ute och går (t ex både jag och Martin). Hon blir så glad och upphetsad och drar iväg och glömmer sin uppfostran i all sin stirrighet. Men det är inte hennes fel. Det är jag som tycker det är litegrann jobbigt att hålla på och stanna hela tiden när man är i ett sällskap eftersom man liksom är till "besvär" för sällskapet på det sättet. Så där är det jag som behöver uppfostras mer än Sivan. Och sen är det ju det här med att hejda sin glädje när någon ringer på dörren. Att sitta och vänta tills man får varsågod att hälsa. Det går en stund, men sen kryper hon ur skinnet av glädje och kan inte hålla sig utan springer fram och hoppar upp.

Det är inte mycket att klaga på. Hon är så fantastiskt go och hennes kvarvarande ouppfostran har att göra med att hon är så glad, så det känns ändå ganska angenämt. Vi fortsätter jobba på med det, så kommer det nog att bli bra med tiden :) Och hon är ju så fantastisk med lillen. Man kan inte riktigt förstå att hon, som fortfarande är ganska ung, kan förstå att Johannes är liten och ömtålig. Han kryper fram och ibland får han tag i hennes skägg eller päls och drar. Vi försöker få honom att förstå att man måste vara försiktig med Sivan, men han är ju lite liten för att förstå. Men Sivan bara går undan eller blåser honom på huvudet, eller sitter kvar och låter honom pilla i pälsen, lite beroende på hur hårdhänt han är. Han är och pillar både i hennes mat och på hennes tuggben, men aldrig att hon säger nåt. Det är så mycket som skulle ha kunnat gått snett, men hon är verkligen den perfekta familjehunden. Ibland brukar jag kalla henne för Johannes lilla extramamma, för när jag inte är där tar hon över med ett vakande öga på honom. Häromdagen låg hon och sov i hallen och lillen låg i sitt gym i vardagsrummet. Jag gick upp på övervåningen för att göra något och när jag kom ner har Sivan lagt sig bredvid lillen i gymmet. Hon såg ut som att "det är ok, matte, jag passar honom". Hjärtat.

Födelsedagsbarnet öppnar presenter. Vi hade samlat ihop till en luftballongsfärd till honom.

Lite spontant jammande
Kul med ett par uppblåsbara boxhandskar.

I måndags spelade Martin med sitt band på Säljerydsfestivalen. Herregud vilket ställe! Hippieinspirerat till tusen, men tyvärr inte på det där mysiga sättet. Folk liksom bara drällde omkring och såg dimmiga ut.
Lillen på sin första konsert
Lillen mitt i drömmen. Sååå många roliga sladder det finns på en scen!
Säljerydsfestivalen...
En härlig färgklick i min trädgård
En till färgklick :)
Älskar att hänga i trädgårn i min stol och dricka kaffe i solen
Första rödbetorna skördade. 

Inga kommentarer: