Nu har valpkursen börjat

Jag har världens duktigaste hund. Hon gör mig mycket stolt!

Vi har precis varit ute och gått i en halvtimme ungefär, nästan helt utan drag i kopplet. Endast vid ett par tillfällen, kanske 5 gånger på hela promenaden, drog hon lite, men det räckte med att hon fått stanna och titta på mig en gång för att hon skulle gå bredvid mig med slakt koppel igen.

Vi avslutade promenaden med att busa med en pinne.

Idag har vi varit på första valpkursträffen. Det kommer att vara tio hundar med på kursen och jag ser verkligen fram emot nästa söndag när den börjar. Jag förväntar mig att Sivan kommer att bli jättedistraherad av alla hundar och den nya miljön och helt glömma allt hon lärt sig (jag vet ju hur hon brukar bli när det är mycket som händer runt omkring). Och det är ju precis det vi behöver träna på. Det blir nog jättenyttigt.

I helgen var vi på kombinerad bröllopsfest för Josse och Peter och namngivningsfest för deras lilla Oscar. Sivan fick vara hemma de första timmarna medan vi satt och åt, men sen hämtade vi henne och hon fick springa lös i flera timmar. Med tre andra hundar där och massa barn som ville leka med henne trodde vi inte det skulle vara så stor risk att hon skulle springa någonstans. Och det gjorde hon inte heller. Hon sprang och sprang och busade med de andra hundarna och hade jätteroligt.

Det var en gammal hund där som inte brydde sig om henne så mycket, sen var det Davids och Elins Putax (pudel och taxkorsning) som hon kom jättebra överens med, så vi ska ta några turer i skogen så de får busa loss tillsammans. Sen hade Josses pappa och sambo med sig sin Ella, en korsning mellan St Bernhard, schäfer och jämthund. En stor lufs som Sivan tyckte det var jätteroligt att tetas med. Hon sprang runt, runt i cirklar runt henne och kastade sig av och an i busiga ryck. Så fort Ella kom i närheten la sig Sivan direkt ner på rygg med alla benen rakt upp i luften.

Vid ett tillfälle kunde vi inte hitta Sivan och blev supernervösa. Vi var ute och letade några minuter och ropade på henne längs skogsvägen. Usch det var obehagligt och man tänkte på hur hemskt det skulle vara om hon bara försvann och vi aldrig fick se henne igen. När vi kom tillbaka var Sivan dock där och i full färd med att busa med barnen. De berättade att hon hade sprungit efter dem in i huset och ätit upp den stora hundens mat där inne. Vilken lättnad det var att hitta henne igen!

Hon har inte mått så bra idag i magen och det var säkert på grund av allt gräs hon tuggade i sig igår och att hon åt all den där maten. Vi köpte lite a-fil och det verkar ha blivit bättre igen.